Fästingkoll  –  lätt som en plätt!

Fästingar kan bära på farliga, smittsamma virus och bakterier.
Eftersom man aldrig vet vilken fästing som är smittsam, ska man
ta bort fästingar genast. Dessutom slipper man få in fästingar inomhus, nog så otrevligt.

Efter varje promenad under fästingsäsongen brukar jag alltid känna igenom vovvens päls försiktigt med båda händerna växelvis, från nos till svanstipp, innan vi går inomhus. Även efter avstickare till gräsmattor. "Självplock" är en helt giftfri metod.

Man känner direkt en eventuell fästing, och ju oftare man "skannar av" pälsen desto snabbare går det och desto duktigare blir man på detta. OBS: kolla även i munnen!

Jag brukar ställa mig bakom vovven och känna igenom pälsen runt nosen, mellan ögonen, särskilt pannan och stopet – fästingar (ibland två tre stycken) placerar sig gärna här på små hundar – hakan, öronlapparna, halsen, bröstet, magen och benen osv.

Har man med sig en pincett så är det bara att vika undan pälsen, fiska upp pincetten, gripa tag om fästingen och dra ("sega") ut den – rakt ut – innan vovven hinner märka något. Viktigt att vara lugn och metodisk och att aldrig skrämma hunden.
Sitter fästingen i ansiktet? Göm pincetten så gott det går i handen, eller håll handen över hundens ögon så att han/hon sluter dem. (Vissa hundar är väldigt misstänksamma mot "redskap", och känsliga, så var extra försiktig med en känslig vovve.)

Att knipa bort fästingen mellan naglarna/fingertopparna kan fungera, men rekommenderas inte pga. smittorisken.

Blir det ett större märke efter fästingen kan man, om man vill, badda med vanlig sårtvätt – som inte svider – när man kommit hem.

Sitter fästingen på tunn hud, t.ex. vid ögonen, eller väldigt nära ögonen, är det absolut nödvändigt att ta sig till veterinär.

  

Jag brukar säga "Ingenting där!" för varje del jag skannar igenom, och har hela tiden vovvens uppmärksamhet.
Så avslutar jag med (fanan) "Och fina svansen!" (hundar är stolta över sin svans, men vill ha den i fred, tack), pussar på vovven och säger alltid "
Tack, tack!" när vi är klara. (Godis behövs förstås inte.)

Vovven vet att den har varit duktig, den har fått hudkontakt och blivit klappad och gosad med och känner sig älskad. Detta brukar bli en uppskattad liten ritual – hundar blir trygga av ritualer – det blir ett extra tillfälle att gosa med vovven; att stärka banden med den. Vovven (kanske även matte och husse) får samtidigt varva ned efter promenaden.

Snart brukar hunden stanna till själv och invänta skanningen, dvs. att bli gosad med och få lite extra uppmärksamhet.

TIPS: Passa på att lära vovven att lyfta "Vänster fram", "Höger fram", "Vänster bak" och "Höger bak" och småprata vänligt lekfullt hela tiden.

(Samma ramsa kan man upprepa på regniga eller snöiga dagar när man ska "Torka tassen" i hallen. Bra att lära hundar en sådan ritual, innan de rusar in med blöta tassar.)

Gör all kroppskontakt till en glädje för hunden. Var aldrig hårdhänt.


(Detta har Du – och även veterinären – nytta av vid veterinärbesök, och om hunden måste få hjälp i en akut situation.)

Till sist, plåga inte fästingen – den gör ju bara sitt jobb...